Under 2012 har jag ålagt mig själv att skriva om Road Trial i varje nummer av Dalmatiner-Kuriren. Allt för att ge denna historiska aktivitet lite luft under vingarna.
Här presenteras del 3.

Road Trial

Dalmatinerns rasspecifika bruksgren

Dalmatinern är en ras som behöver få utlopp för sin arbetsiver. Vad passar då bättre än att ta med hunden till ett stall och låta den jobba tillsammans med dig och en häst? Ur mitt perspektiv är ” praktiskt Road Trial ” en ultimat aktivitet för dalmatiner. I denna träningsform får hunden nyttja sin fysiska kapacitet, samtidigt som det ställs stora krav på uppmärksamhet och mental fokus. Att Road Trial har ett stort mått av ”kulturvärde” för rasen, tycker jag förhöjer motivationen till att utöva denna aktivitet.

Min personliga åsikt är att dalmatinerns ursprung som hästhund synliggörs allt för lite. Vilket bara understryks av vad som kunde läsas i senaste Hundsport ( nr 9/2012, sid 18): ”Hundar och hästar har ju genom historien kopplats ihop. Främst har kanske dalmatinern utsetts till ”hästhund”, även om det inte är så uppenbart numera.”

Mitt bidrag för att skapa intresse för denna unika aktivitet/tränings- och tävlingsform är att ockupera en sida per Dalmatiner-Kurir under 2012, med diverse om just Road Trial.

I 1500-talets England började dalmatiner användas för att eskortera och vakta hästekipage. De hundar som bäst klarade påfrestningarna längs vägarna användes i avel. Road Trial är en tävlingsform som utvecklades i USA på 1930-talet, med syfte att utvärdera dalmatinerns förmåga att följa hästar.

Road-Trial delas in i tre klasser. I varje klass ingår lydnadsmoment och i de två ”högre” klasserna får hundarna visa prov på sin uthållighet (2 resp. 4 mil distansritt).

Road Trial är en i högsta grad extrem sport på många sätt. Få har de resurser som krävs för att kunna utöva Road Trial på tävlingsnivå. Du behöver ha en pålitlig häst, en vältränad och lyhörd hund och inte minst träningsmarker där du tillåts öva med lös hund. Bara det sistnämnda är en svårknäckt nöt, som inte sällan krockar med förbudet mot lösa hundar under sommarhalvåret och trafiksituationer etc. Att det är nästintill omöjligt att arrangera tävlingar kan vem som räkna ut (läs om RT i Jubiléumsboken).

Road-Trial är alltså en tävling, eller ett slags arbetsprov. Men allt handlar ju inte om tävling och prov utan likväl om praktisk utövning. Det är på denna nivå som jag och min hund, Bobby, agerar.

Det är faktiskt en stor utmaning att ha med sig hunden på ritt även till vardags. Att kommunicera med hunden från hästryggen är långt ifrån detsamma som när man står på marken. Dessutom har du hästen som en distraherande faktor, för både dig och hunden.

Inte att förglömma är säkerhetsaspekten när du och hunden ska ut på tur med häst. Det gäller att hysa stor respekt för att ni är tre varelser, med helt olika uppfattningsförmågor, som ska samsas i en ofta oförutsägbar miljö. Hunden är ett rovdjur, som drivs av ett stort mått av nyfikenhet, medan hästen är ett utpräglat flyktdjur, som i urminnes tider överlevt genom att fly från skrämmande situationer. Tydligt blir detta när något nytt ligger framför er på vägen, kanske en nerblåst gren i mystisk form. Hunden kommer genast vilja dit för att undersöka föremålet medan hästen helst vill lägga benen på ryggen och rusa därifrån. Då gäller det för dig som ledare att kunna balansera hundens nyfikenhet och hästens flyktbeteende. Springer hunden fram och hämtar ”pinnen” och hästen inte är med på noterna, så kan du nog föreställa dig att situationen kan bli obehaglig. Men om du har god känsla för din hund och häst, så kan djuren bli en fin trygghet för varandra. Om hästen litar på hunden så kan hunden hjälpa hästen att övervinna sin rädsla. Detta märker jag ofta när jag tar med Bobby på tur. När hästen tvekar att passera ett visst föremål, så kan jag låta Bobby gå före och då följer hästen lugnt efter.

Jag gör det mesta fel när jag är ute med hund och häst, om man utgår från Road Trial- reglerna. Jag låter Bobby gå före eller till vänster om mig och hästen. Och så har jag honom ofta kopplad. Men vi har inga tävlingsambitioner och jag har valt att utöva Road Trial praktiskt och så säkert som möjligt, efter de förutsättningar vi har. I de marker vi rider förekommer mycket vilt och en hel del trafik. Därför vill jag ha Bobby mestadels kopplad. Och hästen hanterar jag bäst med höger hand, därför vill jag ha hunden på vänster sida. Bobby trivs med att gå först och både hästen och jag föredrar att ha honom väl synlig framför oss. Hästar är kända för att i det längsta undvika att springa på oss människor. Även om vi så ramlar av framför hästen så brukar den lyckas undvika att sätta hovarna på oss. Min erfarenhet, av de hästar jag och Bobby umgåtts med, är att hästarna på samma sätt undviker att springa över en hund.

Faktum är att jag till och med använder mig av ”rull-koppel” (flexi-koppel). Jag vet att detta är ett koppel som är förknippat med många åsikter. Och jag understryker att kopplet ska användas med stort mått av sunt förnuft. Faktum är att rullkopplet är det kopplet som funkar bäst för oss nu när jag sitter högt upp på en Nordsvensk. Vanliga koppel räcker inte till i längd och med ”rull-kopplet” slipper jag koppel som hänger löst. Dessutom rullar kopplet ”in sig” ifall jag behöver släppa Bobby av någon anledning och således finns inget som hunden och hästen kan trassla in sig i, vilket är det absolut farligaste som kan hända!

Vem har sagt att du måste sitta uppe på hästen för att ni alla tre ska kunna ta er ut i skog och mark? Att ta hund och häst på gemensam promenad tycker jag är det allra bästa! I början bör ni vara två stycken 2-benta. En som leder hästen och en som promenerar med hunden. Successivt så kan ni gå allt närmre varandra och en vacker dag när ni alla känner er bekväma med situationen så kan hundföraren sätta sig på hästen. A och O är TRYGGHET. Du ska känna dig trygg och känna att häst och hund har förtroende för både dig och varandra. Hästen och hunden behöver inte vara bästa vänner. Jag tycker det är bra om de har ett stort mått av respekt för varandra och håller inbördes avstånd, men utan att vara stressade vilket kan hämma er kommunikation.

Nog för att dalmatinern ska vara en ras med stor fysisk kapacitet men träningen bör ändå trappas upp sakta. Hästens ben är långa och det som för ryttaren kan kännas som ett makligt tempo är relativt högt för en hund. Var noga med att värma upp och ner i lugnt tempo och frestas inte av långa distanser i början. Hunden ska aldrig behöva bli så trött att dess koncentrationsförmåga försämras, den behöver alltid vara på alerten för att kunna vara lyhörd på varje situation.

I nästa nummer skulle jag gärna vilja höra tips, åsikter och idéer från er andra som brukar umgås med hundar och hästar ihop. Vilka är era bästa träningstips och vilka situationer vill ni uppmärksamma andra utövare på? Snälla, hör av er!

Mejla till mig: maria@brunprickig.se

Vänligen // Maria

Text och foto: Maria Nordé

Presentation: Dalmatinerns bruksgren

Bobby och jag har haft möjlighet att tillbringa många timmar i skog och mark tillsammans med grannens häst. Trevligare aktivitet är svårt att finna! Att få förena sina intressen; häst, hund och friluftsliv på detta sätt är en fantastisk förmån. Bobby får använda sin fysiska och mentala kapacitet och resultatet blir en trött men ack så nöjd dalmatin!

Här kommer nu min presentation av dalmatinerns rasspecifika bruksgren. Fakta har jag inhämtat från Dalmatinersällskapets hemsida, från material framställt av eldsjälen Ewa Fors, samt från sportens tävlingsreglemente. Detta är min sammanfattning och jag tar inte ansvar för att jag har förstått och delgett alla detaljer korrekt!

På Svenska Dalmatiner-sällskapets hemsida kan man läsa följande:

”Juvelen i kronan när det gäller dalmatiner och den enda formen av hundsport som är exklusiv för rasen är Road Trial.”

När romerna vandrade genom Europa lär dalmatinerna ha följt med. I England kom dessa prickiga hundar att användas för att eskortera och vakta hästekipage. Det sägs att hundarna kunde springa mellan London och Brighton på en dag; alltså ca 80 kilometer! De hundar som bäst klarade kraven och påfrestningarna längs vägarna användes i avel.

Road Trial är en sport som utvecklades i USA på 1930-talet för att kunna bedöma och bevara dalmatinerns förmåga att följa ett hästekipage. Idag hålls Road Trial i USA, Canada och England.

I Sverige har två tävlingar ägt rum. 2005 var året då tävlingen för första gången arrangerades i Sverige. Några prickiga-eldsjälar har översatt de amerikanska reglerna till svenska samt anpassat till SKK:s tävlingspolicy. Reglerna återfinns på SDS:s hemsida www.dalmatiner.nu . Sporten har dock inte någon officiell status i svenska tävlingssammanhang.

I inledningen till ”Road Trial regler” kan man läsa:

”En Road Trial för dalmatiner är ett arbetsprov för att utvärdera dalmatinerns förmåga att följa hästar.”

”Syftet med Road Trial är att demonstrera användningsområdet för en renrasig dalmatiner som människans följeslagare i den roll som dalmatinern avlats för att fullgöra.”

”Den tävlande deltar till häst med okopplad hund.”

Sammanfattningsvis bedöms även dalmatinerns förmåga att uppföra sig väl på allmänna platser och i närheten av andra hundar. Att hunden genomgående uppvisar villighet och glädje i arbetet är av största vikt. Av både hund och förare förväntas gott uppträdande; på ett sätt som gynnar sporten.

Klassindelning för Road Trial:

Följande poängsättning för RD och RDX gäller:

1. Första veterinärkontrollen  Godkänd/underkänd.

2. Hock                           Godkänd 51-100p, underkänd 0-50p.

3. Störning                       Godkänd 51-100p, underkänd 0-50p.

4. Platsliggning/-sittning    Godkänd 51-100p, underkänd 0-50p.

5. Inkallning                    Godkänd 51-100p, underkänd 0-50p.

6. Speed                          Godkänd 51-100p, underkänd 0-50p.

7. Vet.kontroll, halv distans    Godkänd/underkänd.

8. Avslutande vet.kontroll Godkänd 51-100p, underkänd 0-50p.

9. Avklarad distans, inom tid   Godkänd/underkänd.            

Kvalificerande poäng: 306-600p samt 9 godkända betyg.

Moment i lydnadsdelen

Hock (Fotgående)

Hästen rids i trav. Hunden ska följa hästen inom en hästlängdsavstånd. Hunden får aldrig gå framför hästens bog. Önskvärt är att hunden bibehåller position under hela momentet. Momentet ska utföras under 200 meter, rak eller böjd bana beroende på tävlingsklass.

Störning (Fotgående med störning)

Samma momentkrav som vid moment ”Fotgående”. Störningen utgörs av att en mötande person med hund i koppel ska passeras på ca 6 meters håll.

Inkallning

Hunden kommenderas ”sitt kvar”. På domares kommando ska hunden kallas in och till fotgående. Efter detta gör man halt.

Ligg/sitt kvar

Från hästryggen ska föraren kommendera sitt eller ligg och sedan förflytta hästen minst en hästlängd från hunden. Hunden ska vara kvar på sitt kommando i 1 minut utan att ändra ställning.

Speed

Här ska hunden följa hästen i kraftig tempoökning (galopp eller ökad trav). Hunden får lov att passera hästen vid sidan men inte gå framför. Momentet sträcker sig 100 meter.

Distans

Hunden måste ha blivit godkänd i alla lydnadsmomenten för att få tävla i detta moment. Det finns en maxtid för respektive distans men tiden poängsätts ej. Antingen fullföljer man distansen och klara detta moment eller ej, ingen annan bedömning görs.

Veterinärkontroll

Veterinärkontroll utförs av både hund och häst; innan lydnadsmomenten, efter halva distansen och vid målgång. Veterinären har rätt att när som helst under tävlingen avbryta ekipage om skäl finns. Veterinären undersöker bl.a. hundens puls, andning, kapilläråterfyllnad och attityd/vilja. Veterinären ha dessutom full auktoritet att utesluta hund som visar aggressivitet mot människa, hund eller häst.

Veterinären poängsätter hundens totala hälsotillstånd enligt samma skala som gäller för lydnadsdelen (max 100 poäng, lägst 51 poäng för godkänt). Att hunden kommer i mål fräsch och med bra puls ger alltså bättre poäng. Således kan man förlora på att rida för fort och köra slut på häst och hund. Med rätt planerad ridtur kan en hund med bra psyke och kondition komma i mål med lägre puls än vid start.

Regler i korthet

• Den tävlandes händer och armar ska vara i naturlig rid- eller körposition.
• Extra kommandon för att kontrollera hunden ger poängavdrag.
• Rösten får användas för att berömma hunden i korrigeringssyfte, dock ej överdrivet.
• Onödigt skarpa kommandon ger poängnedsättning.
• Hästen (även ponny eller mula) som ingår i tävlingsekipaget kan vara ägd eller hyrd.

Min målsättning är att utveckla denna presentation till att även innehålla; tips vid träning, säkerhetstänk och andra funderingar kring sporten. Nyfiken? Håll utkik!

Kommentarer